Det måste vara enklare att odla bananer på Kebnekaise än att inleda en vasaloppskarriär mitt i växthuseffektens högkonjunktur där snön kommit och gått under denna så kallade vinter.

På vasaloppets hemsida finns förföriska foton av leende människor som glider fram i ett gnistrande soldrängt vinterlandskap med välgjorda, ihopfrusna skidspår men verkligheten är som vanligt något helt annat. Det blev nämligen ett slit från första stavtaget i november till det sista över mållinjen i Mora första söndagen i mars.

Nu undrar kanske läsekretsen hur man får ihop 47 skidträningsmil utan snö? De bybor som följt Bytidningen kunde för några år sedan läsa om Brönar-Olle och hans idrottsplats Brönar IP med sin konstigt frusna isbana. Brönar IP har sedan dess expanderat ytterligare och kan numera titulera sig riksskidstadion eller om det var riskskidstadion, med tanke på viss isbeläggning i spåret. På åkerlappen bredvid Brönars har banchefen Karl-Oskar och hans underhuggare Brönar-Olle gjort underverk i vinter med sin skoter och spårkälke.

Underlaget och vädret har varit minst sagt skiftande, allt ifrån rimfrost, kärv nysnö, isbelagda stenhårda spår, en blandning av hö, ko-skit och snö, hällregn, blötsnö eller orkanvindar men spår har det varit på södersidan av åkern där den täta skogen lyckats hålla de värsta vindarna borta från snötäcket. När det var som värst bestod spåret av en 300 meter lång och 10 meter bred, skitig snödriva men likväl har det varit ett skidspår i den. Så utan Karl-Oskar och Olles insatser i vinter hade skidträningen varit minimal.

Med dessa 47 träningsmil i ryggen var det med en lättare oro som färden börjades mot Sälen dagen före loppet första helgen i mars. SMHI hade nämligen utlovat liknande väder med nollgradigt och snö som fjolåret, då det var de värsta förhållandena på åtskilliga år och spårlöst de tre första milen.  

 Vi som åkte var alltså undertecknad, Petra och Pär Thyrén. Dessutom bestod vårt ”serviceteam” av Stefan E och Rasmus, Tobbe och Annika Thyrén samt Pärs fru Roseanna. Den grådaskiga och regntunga lördagen i Mora ägnades åt vallning där Pär & Co försökte komma på den optimala vallningen i detta nyckfulla väder. Därefter bar det iväg mot Sälen och Tandådalen för inkvartering i stuga och där kostexperten Petra lagat till en välsmakande laxgryta med fullkornsris. Kvällen avslutades med att nervöst glo på Melodifestivalen, innan insomning ca 22.30.

 Efter en orolig natt var det uppstigning kl 04.30. Termometern visade på noll-gradigt och ett lättare snöfall ute. SMHI hade alltså haft rätt i sin spådom, det skulle bli en tuff dag igen i vasaloppsspåret.

Väl på plats i starten i Berga by intog vi våra startfållor, Pär i startled 6, Petra som gjort ett kanonlopp på tjejvasan och seedat upp sig från 10:e till 7:e startled, samt undertecknad i samma startled som ifjol, det 9:e eftersom det seedningslopp jag skulle ha åkt blev inställt av vad tror ni? Jovisst, snöbrist!!

Exakt kl 08.00 började så det stora startfältet att röra på sig, helikoptrarna surrade runt våra huvuden och i första backen blev det tvärstopp när 15.000 åkare skulle passera nålsögat, de smala kilometerlånga backarna upp mot myrarna. Det är folk, skidor och stavar överallt och att utrustningen håller kan man tacka högre makter för. Det är f ö en taktisk manöver av arrangörerna, att lugna ner tempot i uppförsbackarna framförallt för otränade motionärer.

När man köat drygt en timme och passerat skylten med ”Vasaloppets högsta punkt” kan så själva skidåkningen börja och ute på de plana, kilometervidasträckta myrarna var det stakåkning som gällde eftersom de skidspår som finns var nästintill sönderkörda och fästet obefintligt denna svårvallade dag. Glidet var det dock inget fel på, vilket underlättade stakåkningen.  

För det mentala tillståndets skull ägnas inte de kilometerskyltar som räknar ner avståndet till Mora någon blick, hur kul är det att läsa ”Mora 87” efter en och enhalv timmes åkning? Nej, här gäller det att en station i taget, dricka sin blåbärssoppa och sin buljong, pusta ut lite och sedan sikta in sig på nästa station.

Petra som alltså startat i 7:e ledet hade fått en bedrövlig start i det lotteri som en vasaloppsstart innebär. Ett stopp i ett spår på några sekunder kan innebära man blir passerad av tusentals åkare. Ovetandes var vi bara någon minut ifrån varandra redan från början.

Efter 47 kilometers slit nåddes stationen i Evertsberg 32 minuter bättre än fjolårstiden, och när jag precis skulle lämna kontrollen kom Petra in med en stav utan truga, vilket ropades ut över nejden av speakern. Jag hade alltså passerat henne utan att upptäcka det.  

Efter Evertsberg blir det nedförsbackar i flera kilometer men så mycket vila blev det inte då backarna var pistad som en slalombacke eftersom folk plogat i de brantaste luten och därmed gjort dom svårforcerad.  

Nåväl, stationerna betades av i tur och ordning och när jag närmade mig Eldris började krafterna sina och Petra var nu hack-i-häl på mig. Publiken i skogen hade matat mig som en fågelunge med druvsocker, apelsinklyftor, choklad och vid kontrollen intogs en mugg blåbärssoppa och en dito buljong utan någon som helst verkan, jag var lika trött i alla fall. Men det var bara att bita ihop, det var ju inte långt kvar nu.  

Ca 300 meter efter Eldris träffar jag emellertid på min moster och morbror som bor närheten och blir serverad en kopp kaffe med socker och plötsligt kommer krafterna tillbaka och jag känner mig riktigt pigg. Nu blir det åka av och jag passerar åtskilliga åkare och åkningen känns lätt och bekväm när kilometerskyltarna visar ensiffriga belopp och snart nog är jag framme vid moraparken någon kilometer från mål, då händer det på bråkdelen av en sekund…..  

Det är som om någon slagit en klubba i huvudet, all kraft rinner ur mig på några ögonblick och det blir soppatorsk. Det är helt enkelt slut i tanken, finns ingen energi kvar. Armarna kändes som blyklumpar, benen som två stubbar och de lättviktiga tävlingsskidorna var tunga  som två pråmar på Rhenfloden,  så nära mål men ändå så långt borta. Jag tänkte på historien som Petra berättat dagen före start om mannen som stupat vid klockstapeln i Mora efter ett Vasalopp och fått föras bort i ambulans och som jag skrattat rått åt.  Jahaja, skrattar bäst som skrattar sist!!  

Nu var det inte frågan om skidåkning längre, utan ett hasande på skidorna där varje meter var en stor framgång och detta i ett sockervaddsliknande sörja som kallas konstsnö eftersom natursnön försvann i skogen samtidigt som krafterna. Till råga på allt hade arrangörerna byggt en extra bro över en väg strax före svängen in mot upploppet. I mitt tillstånd påminde det mer om en bergbestigning av Himalaya än om en nybyggd bro som dessutom skulle få sitt namn efter den som nådde den först i Vasaloppet.  Det vore bättre dom döpte den som ett minnesmonument över den man som stupade där, tänkte jag.  

På något vis tog jag mig över i alla fall och en liten nedförsbacke senare var det dags för nästa ”knix” och om bron kändes som Himalaya, kändes ”knixen” som Alperna men det gick det också,  nu återstod ”bara” det oändliga upploppet som såg ut att vara flera mil långt. Inte ens det faktum att jag blev upplyst av Stefan E att Petra hade susat förbi mig på upploppet kunde väcka mig i den trance som jag befann mig i, här gällde det att ta meter för meter i taget. Jag såg stjärnor och planeter, visste inte längre om jag var levande eller död. Kanske var det pärleporten som öppnade sig för mig långt därframme i ett hav av ljus och är det inte Sankte Per som står där, hann jag tänka. Uppbådande av mina sista krafter tog jag de sista stavtagen denna den första söndagen i mars 2008 och med knapp styrfart tog jag mig in genom målportalen, dock men en tid 50 minuter bättre än fjolåret.  

Någon Sankte Per var det inte, däremot tävlingsläkaren som undrade hur jag mådde. Sensmoral av denna historia är att inte glömma att ta påtår utanför Eldris, då kanske krafterna räcker ända till mål.  

Resultat för åkare med freluga-anknytning  

Pär Thyrén                           7.42.36

Hasse Skoglund                   9.16.38

Stefan Svedberg                   9.36.17

Petra Thyrén                        9.42.36

Stefan Larsson                     9.43.32

SL

Nervös uppladdning tillsammans med Rasmus och Stefan

Hm, vad välja? Starkbärs eller äcklig kolhydratpulver

Blev varken bärs eller kolhydrater. Det fick bli kaffe istället

Starten i Berga by

Täten.......

...Elitmotionärer....

...och resten

En delvis skymd Petra passerar Evertsberg med trasig stav

Roseanna och Sedin vid mål

Pär efter målgång