Hjärtat slog i allt snabbare slag och andetagen blev djupare och intensivare där vi stod framför linjen. Det var bara sekunder kvar nu. Knäna skakade, ångesten som sakta kommit krypande de senaste timmarna var nu värre än någonsin och svettdropparna trängde ut från pannan.    

Trots att jag pissat minst fyra gånger den senaste timmen, varav den senaste för två minuter sedan var jag fortfarande pissnödig, men det var för sent nu. Allt liv stod stilla och varje sekund var en oändlighet i väntan på det skott som skulle slita sönder tystnaden och plöja en chockvåg genom kroppen.

Är detta en beskrivning av min egen avrättning?  Nej då, värre än så, startlinjen på 2006 års kanot & hoj i voxnaskogarna.

Men för att ta allting från början fick jag en vacker vårdag en förfrågan från Petra om att delta i detta spektakel som heter kanot & hoj och eftersom jag nyligen köpt skidutrustning och åter upptäckt tjusningen med konditionsidrott tackade jag ja till denna inbjudan och vi började träna. I tävlingen ingick 2,2 mils paddling, 9 km fotorientering på lördagspasset och 3 mils cykelorientering på söndagen så att det gällde att vara väl förberedd.

Oändliga mil cykling, några orienteringsrundor, ett paddlingspass på lugna Voxsjön, en massa hivande av skrot, en ocean av förväntningar eftersom byns regerande mästare i multisport, Petra var drömkvinnan för detta ändamål,. Ingen, absolut ingen av de andra damerna i mix-klassen kunde ju var bättre tränad än henne och eftersom jag har ett förflutet som orienterare för 20 år sedan (?) skulle ju detta kunna gå riktigt bra. Det enda som gällde var att hålla sig skapligt flytande genom forsarna. Ett krånglande knä hade gjort att undertecknad inte kunnat löpträna på flera veckor utan istället fått förlita mig på cykelträning, men på startlinjen kändes allt OK.

Tillbaka till verkligheten på startlinjen. Taktiken var att undvika trafikstockningen på sjön för att inte tippa och tappa tid. När startskottet så brann av tog vi det lite lugnt ute på sjön och låg i ytterspår runt ön och allt flöt på in mot åmynningen där vi skulle öka takten. Det myckna regnandet hade gjort att vattennivån ökat markant men i denna del av ån var vattnet fortfarande lugnt och stilla.

Vi ökade nu takten, passerade några lag och närmade oss den första forsen där det höga vattenflödet gjort forsarna strida och vattnet forsade fram i en läskig fart. Helt plötsligt kändes den enda kanotträningen på lugna Voxsjön som något otillräcklig. Jag kände mig som han som åkte utför niagarafallet i en tunna, totalt maktlös men högre makter forslade oss genom den första forsen utan problem och allt lugnade ner sig tills vi kom till en 90-graderskurva där en bro uppenbarade sig ca 10 meter efter kröken, och nu blev det problem igen.

Kanoten tvärställde sig och vi gled sakta med bredsidan emot bron, undertecknad ångrade bittert att bara blivit en träningsrunda tidigare eftersom jag var oförmögen att styra kanoten. Krockar vi med bron går vi under med man och allt, flashade fram i mitt undermedvetna som en trailer för en film på TV3.

Petra gapade och skrek fram i fören något i stil med ”paddla för faaan” och tillråga på allt stod nån på bron och dokumenterade allt med en videokamera. Ännu en gång var dock de högre makterna med oss och en osynlig hand rätade upp ekipaget i sista stund och vi kunde glida under bron med fören i rätt riktning. Nu kunde inget stoppa oss tänkte jag efter dessa incidenter, tänk så fel jag hade.

Nästa fors, en svag vänsterkurva blev vårt fall. Allt gick på en tiondels sekund, en lätt vickning i den instabila kanoten och i nästa sekund tumlade jag runt i forsen som en vante utom all kontroll, livet passerade revy innan jag fick tag i mitt halmstrå i form av en trädgren och kunde dra mig upp på land. Efter att ha hostat ur allt åvatten ur lungorna konstaterade jag att min partner Petra befann sig på den andra sidan stranden med kanoten upp-och-ner och bägge paddlarna. Stålkvinnan Petra hade nämligen lyckats rädda min paddel på något övernaturligt sätt när jag ramlade i forsen.

Nåväl, där stod vi och glodde på varandra på varsin sida av älven, så nära men ändå så långt ifrån varandra. Att ta sig över älven var nämligen förenat med livsfara eftersom de konkurrenter vi lämnat efter oss tidigare passerade i hög fart, det var bara att vänta tills alla passerat.

Efter att med stor möda ha kravlat mig över den strida forsen kom nästa pärs. Den uppochnervända kanoten gick inte att rubba, den hade kilat fast sig i standkanten och efter flera minuters slit och bök fick vi den på rätt köl igen och vi kunde fortsätta vår färd hopplöst sist i startfältet. Resterande del förflöt med högre makter ganska bra och alla forsar klarades galant.

Efter 2½ timmas paddling var det dags för växling och fotorienteringsmomentet som genomfördes i lättlöpt terräng på en lätt bana fördelade på två slingor med sammanlagt 9,5 km:s löpning. Det var här vi skulle ta in placeringar var det tänkt nu när vi avverkat paddlingen med livet i behåll.

Till en början körde vi på i ett ganska högt tempo men efter 2,5 km började knäbesvären och (kanske) åldern göra sig påmind igen och resten blev en golgatavandring i ordets rätta bemärkelse där jag ömsom gick och ömsom haltande försökte småspringa. Något löpsteg a lá Gärderud som de första 200 meterna var det nu inte frågan om längre utan snarare som en krängande, frustande, skadeskjuten flodhäst mitt i Saharas öken med en tunga motsvarande 7:ans sandpapper (eftersom vi missat det här med vätskekontroller), som med livet som insats försökte genomföra de återstående 7 km utan att stupa. Det gick nästan…..

Ute på det stora hygget på sista varvet ca 2 km från mål, fastande jag mitt i löpsteget (eller vad man skall kalla det) på en gren i en rishög och jag föll ungefär som när man spränger jätteskorstenar efter fabriksnedläggelser i TV, dvs benen vek sig, jag rasade rätt ner i slow-motion utan en möjlighet att ta emot mig.

Livet passerade revy för andra gången på samma dag. Jag såg utskott på grenar, gamla kottar, myrgångar i backen, bruna granbarr komma närmare och närmare utan att kunna göra något åt det innan jag landande med kroppen i rishögen som slog upp jättelika dammvirvlar.

Jahadu Stefan Larsson, tänk att få sluta ditt liv i en rishög ute på ett hygge i voxnaskogarna, tänkte jag för mig själv där jag låg oförmögen att resa mig.

-Lever du?, frågade Petra.

-Javisst, tänkte jag åtminstone, vad man säger med en tunga motsvarande 7:ans sandpapper vet jag inte, något i stil med ”Blablifft” kanske.

-Är du säker på att du tar dig upp, frågade Petra igen när jag legat stilla i femton sekunder i rishögen. Jag reste till slut på mig och konstaterade att jag fortfarande levde.

Därefter gjorde vi oss skyldiga till fusk. Petra var som vanligt pigg som en lärka och som en trafikpolis stod jag där på hygget på darriga ben och pekade med hela handen var hon skulle springa och stämpla. På något konstigt sätt tog vi oss till slut i mål, akterseglade med över en timme.

Det blev ingen dag 2 detta år för oss, det onda knät svällde upp på natten och blev till en fotboll och Petra fick halsont så vi ställde in söndagens tävling.

Men nästa år då j**lar!!!

SL