En skolbespisning på 60-talet

 

 

Skolan från mitten av 60-talet kan karakteriseras som uppfostringsanstalter där skolagan fortfarande inte var avskaffad och allra värst var det på skolbespisningen där eleverna radades upp och taktfast marscherade in till sina respektive platser.

Stora, tjocka, svettiga, storbystade, barska matkärringar med huckle, förkläde och gäddhäng sprang omkring på dessa skolbespisningar och serverade mat till oss elever, gud nåde den som inte åt upp.

Mannagrynsgröt var något jag hatade på den tiden efter att ha ätit detta och därefter åkt på en magsjuka som får vinterkräksjukan att framstå som en lättare nysning. Denna dag på 60-talets mitt var det åter dags för mannagrynsgröt och min skräck var total när vi föstes in som en skock får till våra fasta platser för inta denna djävulens föda, som att gå till sin egen avrättning.

 Visste att jag inte skulle klara detta utan att spy upp alltihopa, tillråga på allt satt skolans snyggaste tjej mittemot mig, jag blundade och såg framför mig jag la en kaskad mannagrynsgröt mellan ögonen på den snygga, som hämtad ur en excorsistfilm.

-Jag vill ha jättelite”, pep jag och tittade ner i bordet. -Ät nu så du blir stor och stark, ”pöjk”, och tänk på de stackars biafrabarnen som inte får någon mat, sa matkärringen samtidigt som hon gladeligen slängde på två omgångar gröt med jättesleven och där gäddhänget konstant dallrande. Precis som om biafrabarnen skulle bli mättare om jag tvingade i mig denna klistergegga. Biafra var något land långt bort där det krigades och där svältande barn visades upp i TV med jämna mellanrum. Jag tänkte förslå att man skickade ner klistergeggan dit, men då hade man nog åkt på en hörvel av jättesleven, skolagan var som sagt var inte avskaffad.

”klaffs, klaffs” lät det när äckelgegglet landade på tallriken, där satt jag med ett krampaktigt tag i skeden och stirrade på högen med mannagrynsgröt som tycktes leva sitt eget liv och bubblade och kokade som en gejser på Island.

Desperationen var nu total (en bilprovning är ingenting i jämförelse med detta). Vad gör jag, kan omöjligt få i mig denna hög, tänkte jag. Jag tog en sked, luktade på detta stinkande, halvkokta klister, smög skeden mot munnen men i en avledande manöver lät jag skeden med blixtens hastighet sjunka ned under bordet, skakade ner skiten på golvet nedanför mig, drog av skeden mot bänken eftersom delar av klistret vägrade släppa. Tog en ny sked, samma procedur upprepade sig, ner med skiten på golvet. Ingen tycktes märka något och efter ett antal skedar var nu tallriken tom. OK, första delen avklarad.

Nu uppenbarade sig nästa problem. Eftersom vi hade fasta platser skulle nog till och med matkärringarna kunna räkna ut vem som hade lagt ut denna hög på golvet, om dom fick någon vecka på sig.

Innan vi går vidare i denna historia bör den yngre delen av läsekretsen informeras att s k ”slamkrypare” var populära på den tiden. Det var vinterskor med en dragkedja i mitten med någon form av svart, luddigt garn för att skydda mot kylan, det var precis den typen av sko som undertecknad hade denna kalla vinterdag.

Tillbaka till historien, samtidigt som jag tittade på skönheten mittemot knuffade jag med dessa skor högen med mannagrynsgröt på skolbespisningsgolvet, både till höger och vänster om mig till mina bordsgrannar och gjorde mig därmed skyldig till ett grovt moraliskt och etiskt misstag, att skjuta skulden på någon annan, men i mitt desperata tillstånd gällde det bara att överleva.

Nåväl, det blev nu dags för uttåg ur matsalen och äntligen kunde jag andas ut. Nu hör det saken att mannagrynsklistret och luddiga slamkrypare inte är någon bra kombination, blir något slags superlim när dessa komponenter slås samman.

När jag påbörjade marschen ut ur skolbespisningen hördes konstiga kippande ljud, ungefär som om man går med blöta skor. Jag tittade ner och såg att mina ”slamkrypare” inte längre var svarta utan vita, belagda med ett lager av mannagrynsgröt kring luddet. Jag tittade upp och såg tre fågelholkar som föreställde matkärringar.

Det sista jag minns var lukten av ännu svettigare matkärringar när de gemensamt släpade mig till rektorsexpeditionen med stadiga tag i öron och under armarna och där mina ”slamkrypare” drog två vita spår på betonggolvet mellan bespisningen och rektorsexpedition.

 

SL