Illustration: Therese Larsson

I ett tillstånd av berusning eller annan tillfällig sinnesförvirring lät jag mig övertalas av dåvarande frun att skaffa en siameskatt. Året var 1982 och några veckor senare anlände en mager varelse med minimal päls, alldeles för stora öron i förhållande till ansiktet och med en röst som lät som en gisten dörr och ett decibelvärde på 125.

Hon fick av någon anledning det högadliga namnet ”Duchess Minoue de Beaufort” efter någon diffus stamtavla, men tilldelades av undertecknad snabbt epitetet ”kattjävel”, för vem orkar skrika ”Duchess Minoue de Beaufort” när man ursinnig jagar en flyende siameskatt uppför en trappa som just snott människoföda på matbordet samtidigt som kattmaten stått orörd i två dagar, eller som skitit på tvättstugegolvet två meter ifrån den nyligen rengjorda kattlådan, eller som öppnat dörren till sovrummet genom att hoppa på handtaget nio gånger mellan kl 02.38 och 04.03 eller som käkat upp sin fjärde undulat på ett halvår genom att peta ner fågelburen på golvet etc. listan kan göras lång.

Från sitt residens på fönsterbrädan i köket styrde och ställde hon med sin självklara adliga bakgrund och överlägsenhet över hushållets övriga medlemmar och gjorde vad som föll henne in. Alla former av uppfostran var totalt meningslösa, det var förmodligen lättare att odla bananer på Kebnekaise, men eftersom det gällde att visa för övriga familjemedlemmar vem som hade makten i huset (även kallad manlig prestige) så försökte sig undertecknad på någon form av uppfostran mot alla hennes tokerier medan ”kattjäveln” förmodligen tyckte tvärtom då vi som två boxare inför en titelfight stod ansikte mot ansikte och skällde och stirrade varandra i ögonen. Hennes skällande bestod av en raspig, gäll, konstant skrikande röst och när den gick upp i falsett visste man att inom bråkdelen av en sekund kommer det att smälla i form en liten svart tass med alla klor ute som skickar på en radda örfilar eller också bet hon mig helt enkelt på nästippen.

”Kattjäveln” hade liksom andra honor även sexuella känslor men här var det inte fråga om att att låsa upp dessa med restaurangbesök, blommor, choklad, smycken och fjäskande i oändliga timmar innan någon fick komma till skott, utan här var det pang-på-rödbetan som gällde och otaliga var de gånger ”kattjäveln” smet ut med blixtens hastighet och sedan ylande kallade till sig alla potentiella bondkatthannar inom en radie på två kilometer i Freluga by för att bedriva sexorgier mitt på gatan inför alla grannar, där falerade den adliga överlägsenheten och högfärdigheten med råge.

Att försöka ge en beskrivning av hur en dygnet-runt löpande siames låter kan ej beskrivas i skrift. ”Kattjäveln” fick förvisso p-piller men det krävdes en insatsstyrka på minst fyra man för att få ner pillren i halsen på den vilt skrikande och fäktande ”kattjäveln” med alla tillbuds stående klor ute, som dessutom spottade ut pillren efter ett tag, utan att vi märkte något.

Under en löpperiod där ”kattjäveln” skrek konstant i tre dygn med sina lockrop (förutom då de tillfällen mitt i natten där jag yrvaken och förbannad rusat upp och för 344:e gången jagat henne uppför trappen skrikande just ”kattjävel”och tillfälligt tystat henne i tre minuter), blev desperationen efter två sömnlösa nätter för stor och jag drog på henne ett kattkoppel för att under kontrollerade former fixa en älskare till henne och förhoppningsvis ge oss andra lite nattsömn.

Väl ute släppte jag ner ”kattjäveln” på backen, som genast lade sig på gruset och vägrade att röra på sig. Dessutom var hon knäpptyst, alla lockrop från henne var som bortblåsta. Jag lyfte upp henne, men hon lade sig genast platt på marken och sa fortfarande inte ett ljud. Till slut började jag gå och släpade henne i gruset i ett hopp att få henne att resa på sig, men ”kattjäveln” vägrade fortfarande utan for som en trasa på grusvägen. Uppgiven bar jag in den dammiga ”kattjäveln” som väl inomhus åter började yla efter två minuter.

Då inte ”kattjäveln” ägnade sig åt fortplantningsorgier på gatan drog hon sig inte för att delta i kattslagsmål med sina friare när hon var på sitt vanliga ilskna, överlägsna humör med oändliga veterinärbesök som följd. Insatsstyrkan kallades alltid in för att försöka få in den skadade och vilt skrikande ”kattjäveln” i buren och under transporterna till veterinärstationen skrek hon konstant och härjade runt i buren. På veterinärstationen sattes i all hast en ny insatsstyrka ihop bestående av personal, andra kunder och frun, denna gång för att få ut ”kattjäveln” ur buren och som väl inne i behandlingsrummet for runt bland hästliniment och formalinflaskor. Denna procedur upprepade sig varje gång.

Rekordet för veterinärbesök slogs för övrigt då hon fastnade högt upp i en tall med en klämd högertass som följd, bara för att väl vara hemma från veterinärstationen några timmar senare hoppa upp på en het spisplatta med brännskador på vänster tass och en ny färd till samma veterinärstation gjordes med samma organisation av insatsstyrka.

Åren gick och maktkampen fortskred konstant. Mot slutet började ”kattjäveln” att slita av sig pälsen, som om hon ville få oss att förstå att hon var en människa av ädel börd och inte en ”kattjävel”. Efter att 1994 ha konstaterat en cancersvulst i en juver samt problem att äta togs det tunga beslutet om den sista resan till veterinären.

Undertecknad fick uppdraget och den här gången behövdes ingen insatsstyrka för att få in henne i buren, för första gången gick hon in självmant och sa inte ett ljud på hela resan, hon fattade vad det handlade om.

En tung, stillsam resa som gick i slow-motion till veterinärstationen påbörjades under total tystnad. Jag lämnade av henne hos veterinären (som fanns någonstans i periferin), utan att vi såg varandra i ögonen. Det sista jag såg av Duchess Minoue de Beaufort var hennes nedböjda trötta huvud som stirrade ner i bädden och hennes längtan på att få bli befriad från sina fysiska plågor.

Jag stängde dörren till behandlingsrummet och återvände med tunga steg till bilen som i en bubbla och hann bara ett hundratal meter innan tårarna förvandlade frelugavägen till en brusande och ofarbar vårflod. Jag svängde av in på Sävstaås stora parkering där jag grät hejdlöst som ett barn i stor sorg och saknad av en annorlunda personlighet i form av en ”kattjävel” en lång stund innan jag samlade ihop mig och åkte hem till ett tyst hus i sorg…

Vila i frid Minoue!

PS. Förmodligen sitter ”kattjäveln”på en molntapp vilt skrikande och vevar med tassen när hon får läsa detta.

SL