Undertecknad, som anser att bilar bara är till för att förflytta arslet med från plats A till plats B samt en golfbag då och då, åkte på vinst-och-förlust till bilprovningen. Någonstans långt därinne i mitt huvud fanns tvivlet om Mazdan verkligen skulle klara denna prövning, å andra sidan trodde jag detta ifjol också, men till min stora överraskning då kunde jag glida ut genom de stora portarna med enbart en anmärkning på handbromsen.  

Det var emellertid historia nu och helt nya förutsättningar när jag svängde från staden ut på gävlevägen och efter en stund hördes en smäll från höger bakhjul. Jag trodde dock att det bara var snö och is som lossnat efter det senaste snöovädret eftersom bilen gick som vanligt (?) och for därför vidare ut mot Häggesta industriområde och Svensk bilprovnings anläggning för sedvanlig anmälan som numera görs i en automat.

Väntan kändes längre än vanligt där jag satt och stirrade på neon-tavlan för att vänta på mitt registreringsnummer, men till slut var det min tur.  Jag gjorde korstecknet och körde in Mazdan i bilhallen, vad jag då inte visste var att det kom att bli de sista metrarna i Mazdans 24000-milahistoria.

Väl inne i bilhallen träffade jag på Kerstin P från grannbyn Sörbo som också var där med sitt ekipage av äldre modell. Vi skojade och lovade att bjuda varandra på skjuts om så behövdes. Ärade läsekrets, gör aldrig sådana utfästelser på bilprovningen, läs mer nedan.

Nåväl, den unge besiktningstjänstemannen påbörjade sitt kall och undersökte Mazdan. Vi gör nu ett hopp i tiden ca 10 minuter för att inte tråka ut läsarna. För i ärlighetens namn, vem vill egentligen läsa om ojämn bromsverkan på bakhjulen, fel på handbroms-helvetet igen (denna ständigt krånglande handbroms har för varje år återkommit i denna bilhall), för högt ställda strålkastare, sönderrostade bränsleledningar, rosthål i vänster hjulhus, brott på krängningshämmaren eller om det nu heter hämningskrängare (har dock för mig att det senare tillhör epitetet ”alkoholhaltiga drycker”), trasiga lyktglas, bakåtvända påsatta vinterdäck (jag lyckas alltid sätta på däcken åt fel håll varje vinter, trots att det finns en ”stor j—la pil som pekar ut rotationsriktningen), hål i avgasrör m.m. 

Det definitiva nackskottet för Mazdan kom efter dessa 10 minuter i hallen. Mazdan, som varit min trogna vän under sju års tid och som fungerat som tjänstebil åt min förre arbetsgivare, dataföretaget UNISYS hade plikttroget fungerat varje dag och förvisso varit betald sedan länge. Just höger bakhjul blev Mazdans öde då den unge besiktningstjänstemannen greppade tag i hjulet för att kolla balansen och upptäckte att det satt löst. Fjädring och stötdämpare hade pga rost släppt från karossen och hjulet satt i princip bara kvar på hjulaxeln och som en reverserad klockpendel fördes hjulet nu fram och tillbaka av den unge besiktningstjänstemannen.

Undertecknad blev alldeles iskall och Kerstin P:s haka ramlade ner i brösthöjd. Den unge besiktningstjänstemannen basunerade ut sin upptäckt till kollegan i bilen intill och all övrig verksamhet avstannade i bilhallen som var fullproppad med folk och bilar.

För en stund blev allt dödstyst och tiden stannade upp, börser runt om i världen stoppades, tidningars ”dead-line” sköts fram, regeringar hade i all hast ordnade krismöten, FN införde undantagstillstånd, jordens undergång var nära, livet passerade revy och alla huvuden i bilhallen vreds i ”slow-motion” mot bil-djäveln, där allas blickar pendlade mellan undertecknad eller Mazdan vars bakhjul fördes fram och tillbaka som en ödesklocka, ”ding-dong, ding-dong” och samtliga tjänstgörande besiktningstjänstemän lämnade springande sina bilar för att delta i avrättningen.

Under närmast rituella former plockades körförbudsdekalen, även kallad ”spanska flaggan” fram av den unge besiktningstjänstemannen som med darrande fingrar lösgjorde skyddstejpen och med en smäll fäste dekalen på vindrutan som nu skrek ut ”KÖRFÖRBUD” och Kerstin P:s haka hade nu ramlat ner till knäskålarna.

Undertecknad var nu närmast panikslagen och önskade mig förvandlad till en droppe motorolja för att kunna glida ner i närmaste smörjgrop. En ”bonn-dräng” iklädd blåställ, storstövlar och lantmannamössa ställde sig på behörigt avstånd och glodde. Förmodligen trodde han sig bevittna en grovt kriminell som tagits på bar gärning och att det bara var en tidsfråga innan ”Nationella insatsstyrkan” skulle storma in med dragna vapen, därav det behöriga avståndet.

Mazdan baxades ut ur hallen och den unge besiktningstjänstemannen stack besiktningspapperet i näven på mig. Det såg ut som ett obduktionsprotokoll där dödsorsaken stod uppräknad på ett 20-tal rader.

Den tecknade assistance-försäkringen som innebar gratis bärgning och hyrbil under 3 dagar gällde inte på bilprovningen, påpekade en äppel-käck och hurtig försäkringstjänsteman från Folksam, som dock erbjöd sig att fixa en bärgning för den nätta summan av 1500 kronor, så där kom nästa motgång.

Jag gav upp tanken på att köra ner besiktningsprotokollet i halsen på den äppel-käcke, då han förmodligen satt på något Call-center i Estland eller Indien och avböjde erbjudandet.

Jag såg tusenlapparna fladdra iväg, när vännen ”Putte” på Bollnäs Bilaffär löste alltsammans genom att frakta iväg vraket och iordningställa en ny bil, så nu är man ute på vägarna igen.

Den grå-bruna Mazdan såg sina sista dagar på sörängsskroten där den nu förhoppningsvis förvandlats till ett plåtpaket på 1 x 1 meter .

SL