På en arbetsplats fanns under 90-talet en vaktmästare som förmodligen går till historien som den mest felplacerade arbetskraften någonsin och som ytterligare spär på diskussionen att arbetsförmedlingens resurser bör omfördelas och läggas ut på privata bolag istället.

Vaktmästaren hade före karriären på arbetsplatsen under tjugotalet år som egenföretagare, nasat tobak av tvivelaktig karaktär och tillika distribuerat sönderlästa porrtidningar i sin minimala, diskreta s k tobaksaffär som bestod av en disk, ett litet pentry och ett runt bord med fyra stolar där några av stadens halvalkoholiserade skvallerkärringar (som till 100 % bestod av män) utbytte antagligen osanna och förmodade erfarenheter om stadens övriga medborgare tillsammans med vaktmästaren själv.

Eftersom dessa herrars vokabulär till 70 % bestod av svordomar för att förstärka sitt från födseln begränsade torftiga ordförråd, blev det ganska långa ”överläggningar”. När någon kund hade omaket att besöka affären för ett inköp, avstannade all skvallerverksamhet med omedelbar verkan och fem par ögon följde irriterat kundens minsta rörelse tills vederbörande stängde dörren efter sig och samtalen kunde återupptas.

Då tiderna blev sämre och byråkratin/administrationen från samhällets kontrollorgan såsom t ex skattemyndigheter och andra byråkratiska institutioner blev för betungande, bar sig inte affären längre utan vaktmästaren blev tvungen att klappa igen haket och blev till en pinne i AF:s egen statistikruta ”svårplacerad-arbetskraft-till-förfogande-som-stått-i-en-tobaksaffär-och-skvallrat-i-tjugo-år” men där AF utan urskiljning lät göra om vaktmästaren till just lönebidragsanställd vaktmästare.

Vaktmästaren var förutom en väl tilltagen lathet, i total avsaknad av praktiskt förmåga eller som man säger, han hade tummen mitt i handen, vilket naturligtvis inte syntes i AF:s statistik där han som sagt bara var en ”pinne” bland andra, men som på ett synnerligen humoristiskt sätt återspeglade sig i vardagen. Vaktmästaren betonade nämligen på sin första arbetsdag för en bekant att han var här för att ”göra så lite som möjligt i väntan på pensionen” och den vanligaste förekommande repliken (inbakade i en massa svordomar) från vaktmästaren under åren var, ”det är inte min uppgift”.

Vaktmästaren blev en dag beordrad att sätta upp en spik som skulle fungera som nyckelupphängare. Han kom då med den största skruv (?) han kunde hitta i vänsterhanden och en hammare av den minsta modellen i högra handen och började hamra in skruven i en tunn dörrlist av trä som naturligtvis sprack varvid en hög med svordomar kom från vaktmästaren.

Han fann dock omgående på råd då en vit plastlist av mindre thorsmantyp löpte parallellt med trälisten och hamrade in skruven där istället och ansåg sig färdig med sitt uppdrag. Den vita plastlisten var en skyddslist för en strömkabel vilket inte vaktmästaren hade en aning om. En anställd tog bort listskyddet, blottade strömkabeln och konstaterade att skruven missat kabeln med ca 1 mm , hämtade vaktmästaren och visade honom skruv inklusive kabel. Kritvit i ansiktet vände vaktmästaren på klacken och gick därifrån utan att säga ett ljud.

Vaktmästaren var en intensiv hatare av allt vad julfirande hette, åtminstone på arbetsplatsen eftersom det innebar en massa onödigt arbete enligt vaktmästaren själv. Damerna på kontoret började redan i november att påminna vaktmästaren om att julgranar, stakar, adventsljus, juldukar, kransar, tomtar och tomtenissar måste tas fram. Vaktmästaren försökte så gott det gick att hålla sig undan men till slut gick det inte längre. Allt kom upp någon vecka före jul, hela tiden ackompanjerad med osammanhängande ramsor med svordomar.

Allt var nu frid och fröjd ett tag ända tills firandet var överstökat och attiraljerna skulle väck.  Nu tjatade damerna på vaktmästaren att ta bort alltsammans. Samma procedur upprepade sig, vaktmästaren höll sig undan och gick omvägar för att undslippa de aggressivaste damerna och ibland hände det att ljusstakar och julgranar stod kvar långt in i februari.

En dag i mitten på februari något år brast allt för vaktmästaren, när de värsta damerna vars enda skillnad mot en pittbullterrier var läppstiftet, gaddade ihop sig och mer eller mindre tvingade vaktmästaren att plocka bort julsakerna.

Han tog raka spåret till första bästa julgran, lyfte upp den och stoppade den full påklädda granen under armen fortfarande med ljusen tända och började gå.

”Swop” lät det när elkontakten flög ur då vaktmästaren påbörjat vandringen genom kontorslandskapet med granen. Eftersom det var i slutet på 80-talet var de okrossbara julgranskulorna ännu inte uppfunna och kulorna flög till höger och vänster längs vaktmästarens väg, det såg ut som en sönderskjuten kolonn stridsvagnar från andra världskriget med vrakdelar från krossade kulor utspridda längs vaktmästarens väg genom kontorslandskapet.

På fredagarna brukade vaktmästaren skickas iväg till systembolaget av de stressade damerna på arbetsplatsen som hade fullt upp med att förbättra makeup-en, diskutera klädval inför fredagsdansen och i viss mån utföra arbete. Det hände att vaktmästaren ramlade in på bolaget både tre och fyra gånger under loppet av några timmar med långa listor på alkoholinköp. Systembolagspersonalen måste ha trott att han var en storlangare eller fullblodsalkis.

En gång hände det sig att vaktmästaren som var en synnerligen glömsk man, glömde listan på kontoret men eftersom inköpet inskränkte sig till ett par flaskor memorerade vaktmästaren alltihopa på sin vandring till bolaget. Detta var innan självbetjäningens tid, så vaktmästaren tog en nummerlapp och satte sig på en bänk och väntade, samtidigt som han hela tiden rabblade tyst för sig själv namnen på de två flaskor han skulle köpa, om och om igen. Det blev som en slags meditation med rabblande av mantra för vaktmästaren där han satt på en bänk på systembolaget omgiven av horder av törstande och väntande människor denna fredagseftermiddag i den underbemannade systembolagsbutiken.

Efter 40 minuter på bänken hade vaktmästaren förmodligen glidit in någon slags dvala och satt fortfarande och rabblade tyst, när en av de halvalkoholiserade bekanta från tobaksaffären satte sig ner och började prata och plockade ner vaktmästaren från härligheten i Nirvana rätt ner tillbaka till parias-stadiet, för att tala buddist- eller meditationspråk.

Två minuter senare var det vaktmästarens tur i kön. Yrvaken gick han fram till disken och fick inte fram ett ljud, han såg ut som en nyfångad fisk som kippade efter andan. Trots att han under 50 minuters tid inte gjort annat än att rabbla inköpet för sig själv var det totalt bortblåst.

 -Äh, det var inget, sa vaktmästaren inför den förvånade expediten, vände och gick ut därifrån tomhänt.

På den yttersta dagen några år efter pensioneringen kunde inte ens vaktmästaren hålla sig undan, utan vår herre hittade och hämtade honom till himlen, där han nu förmodligen sitter på en molntapp och skvallrar eller läser porrtidningar.

 Vila i frid vaktmästaren, du var en sann färgklick i den gråa vardagen!