Alla har vi väl klivit upp en tidig söndagsmorgon första helgen i mars för att följa 15 000 vasaloppsåkares öden och äventyr. Så också undertecknad som legat där i soffan under alla år med en kaffetermos och fikabröd och tyckt att det sett så pys-mysigt ut där tätåkarna till synes oberört stakat sig fram mil efter mil i spår av bästa märke efter en kameraförsedd skoter.

”Nästa år skall jag också vara med” var den tanke som växte sig starkare och starkare för varje minut som gick av loppet och redan dagen efter loppet anmälde sig undertecknad via Internet, några få musklickningar så var allt betalt och anmält. Nu fanns ingen återvändo, men det fanns ju ett helt år att träna på.

Nåväl, kanot & hoj-äventyret i september var bara ett delmål i träningen, så det fiaskot glömdes ganska snabbt. Redan i början av november kom det en rejäl snödämp som tacksamt togs emot av undertecknad som jagade ut Brönar-Olle, eller rättare sagt bad att få prata med sonen Karl-Oskar istället och med några väl inlindade ord undra om han inte var sugen på att åka lite snöskoter nu när snön kommit och gärna hänga på Olles egenhändigt gjorda spårkälke, ”när man ändå var ute och åkte”. 

Novembersnön räckte bara en helg, sen kom den av växthuseffekten nyckfulla väderleken och sopade bort hela snötäcket på några dagar och sedan lyste snön med sin frånvaro. När jul och nyår passerat totalt snöfritt började oron komma smygande, mindre än två månader kvar och med bara 3 novemberskidmil i benen av dom planerade 50. I mitten av januari kom så en till snödämp i grevens tid. Nu fanns ingen tid att förlora, bara att hårdträna. Brönar-Olle jagades ut på skotern ännu en gång och drog upp en 1,5 km slinga på en åkerplätt vid Brönars där undertecknad kajkade runt med en pannlampa varv efter varv, kväll efter kväll.

Några helger senare var det dags att delta i ett s k seedningslopp för att komma längre fram i startleden, det blev 42 km i Harsa Ski Maraton, där undertecknad gick in i den berömda ”väggen” efter 35 km pga dåligt vätskeintag och tappade åtskilligt med tid in till mål och blev ifrånåkt av både gubbar och kärringar, orkade inte ens haka på en ung dam i tajta trikåer. Den första tanken efter målgång var att skänka platsen till första bästa person, jag var totalt slut och Vasaloppet var ju dubbelt så långt. Tiden räckte trots allt till att hamna i 9:e startled. Nu hade man lämnat skåningar, blåbär och vadslagare efter sig och kunde nästan räkna sig som en riktig skidåkare.

Ett intensivt tränande under de efterföljande veckorna på Brönar-Olles åkerlapp, skalmensvearundan och på Bollebergets golfbana gjorde att träningsmängden uppgick till 41 mil, när Tobbe Thyrén och undertecknad styrde kosan mot Mora första helgen i mars. Väderleksrapporterna såg lovande ut med ca 5-10 minusgrader och snabba spår utlovades. Inget fick lämnas åt slumpen så mina skidor blev proffsvallade för 400 kronor dagen före loppet. En sista intankning av kolhydrater kvällen före och sedan insomning vid 22-tiden.

Uppstigning vid 03.00 och intagande av frukost, sedan bar det av med buss till Sälen där jag kom i god tid och fick en plats långt fram i startled 9. Jag hade bestämt mig för att ställa mig till höger i startledet, vilket blev mitt första misstag denna långa dag. Mer om detta senare.

Orosmolnen började nu hopa sig i dubbel bemärkelse. Några minusgrader var det inte frågan om som SMHI lovat, utan mulet och 0-gradigt. Till råga på allt började det snöa någon timme före start. Grannen Peter hade dock lånat ut tö- och klistervalla som jag hade med mig där klistret så småningom kom att bli min räddning.

10 minuter före start pirrade det rejält i kroppen, nu var det försent att dra sig ur. En massa helikoptrar surrade runt i luften, det såg ut som en myggsvärm mitt i vintern och påminde om hur stort detta evenemang egentligen var.

Jag hade förberett mig så gott det gick, med Petras tips om kolhydrat- och vätskeuppladdning och med mina 41 mil i benen. Något startskott hördes inte utan rätt var det var började hela fältet bara röra på sig. Efter ca 100 meter stannade spåret jag stod i bara upp och stod still alltmedan åkarna i den vänstra delen forsade fram. Efter ett tjugotal sekunder började det röra på sig igen för att åter stanna upp. Redan i denna fas hade jag passerats av tusentals åkare bakifrån så mitt seedningslopp var förgäves, jag hade ställt mig i fel spår och fick en bedrövlig start.

I första backen blev det stopp och väntan, det var skidor, stavar och folk överallt. Stämningen var dock god och uppsluppen. I snigelfart tog jag mig sakta framåt, men backe efter backe togs i samma snigelfart och 1 timmes ”åkning” hade tagit mig 2 km framåt. Kilometerskyltarna som räknade ner till målet i Mora kändes som en smäll på käften när dom dök upp.

När det äntligen började luta utför och fältet sprack upp kom nästa chock. Inga skidspår fanns kvar utan en ”tvättbrädsliknande” yta av packad snö. Det var ju inte så här jag hade tänkt mig Vasaloppet. där jag legat i soffan på söndagsförmiddagarna. Vart var snöskotrarna med kameran? Vart var de perfekta spåren? Horderna av publik längst spåret och helikoptern som skulle surra ovanför mitt huvud?

Det var bara att inse att man var i fel ände av fältet för att dessa kriterier skulle slå in. Nu var det hårt jobb som gällde, 86 km kvar, inga skidspår, inget fäste under skidorna, massor av avbrutna skidstavar, mängder av kastade vattenflaskor och annat bråte längs spåret vittnade om att här redan hade passerat åtskilligt med åkare.

Eftersom fästet under skidorna var obefintligt så var det stakåkning som gällde. Glidet var dock bra så jag passerade många åkare på de platta myrarna på väg mot första kontrollen Smågan. Efter Smågan började det dock bli några uppförsbackar och eftersom fästet som sagt var obefintligt blev det en första omvallning, som dock bara räckte i ca 20 minuter, sen var det bakhalt igen. Ny omvallning mellan Mångsbodarna och Risberg med samma resultat, bakhalt igen efter 20 minuter och nu återstod bara en till omvallning och sista chansen, på med klistervalla. Om inte det hjälpte var det bara att bryta loppet, eftersom det fortfarande inte fanns några spår efter 3 mils åkning. I de vidriga förhållanden som rådde var det bara att ta en station i taget och där avgöra om jag skulle bryta eller inte.

Allt detta strulande med den dåliga starten, alla omvallningarna och de obefintliga spåren gjorde ju förstås att tiden rann iväg och nu började tankarna komma om det förhatliga repet. Man hade ju själv legat i soffan och skrattat åt soporna som blivit stoppade pga för lång åktid. Tänk om det skulle hända mig. Oron var stor när jag närmade mig Risberg, såg i mitt inre hur repet kom upp precis framför mig och en mikrofon stacks i ansiktet på mig och en hånflinande TV-reporter frågade ”Hur känns det”? Jag skulle dra Bollnäs Alpina Klubb i smutsen och förmodligen bli utesluten, utkastat ur klubben på stört och bannlyst på livstid om det skulle ske.

Jag klarade repet med ca 10 minuters marginal, mer än så var det inte. Efter Risberg och 3,5 mils körning började det dyka upp skidspår. Sladdriga och lösa förvisso men ändå skidspår och nu hade jag bra fart under skidorna och klistervallan fungerade bra. Åkare efter åkare och station efter station passerades och jag körde upp ett tusental placeringar. Sista milen in till Mora kom dock klubban och upploppet var en befrielse.

Slutplaceringen blev 9242 och sluttiden stannade på 10  timmar och 32 minuter vilket betydde att jag fick rejäl valuta för anmälningsavgiften på 1300 kronor och loppet kostade mig alltså 2,05 kronor per minut i jämförelse med segraren Oskar Svärd som fick punga ut med 4,57 kronor per minut.

 Trots värsta förhållande på många år enligt initierade bedömare och många som bröt, var jag dock relativt pigg efter målgång och har redan anmält mig till nästa års upplaga, det kan ju bara bli bättre.  

Tack till Brönar-Olle och Karl-Oskar för spårdragning, grannen Peter för vallningstips, Tobbe Thyrén för skjutsen, Petra för uppladdningstips, styrketräningen och den fina medaljen. 

Fortsättning följer nästa år…